tisdag 25 december 2012

Juldagen

Igår var nog något speciellt. Julprydnader, gardiner, gran, ljus, kalle anka, god julmat, choklad, glögg och julklappar. Men något fattades, och jag menar självklart pappa.

När man är ung så räknar man inte med att ena föräldern redan ska försvinna, för mig hoppades jag på att bli åtminstone 40 innan jag tvingades fira jul ensam eller med egen familj. Men nu har jag som 19-åring redan tvingats lära mig att leva med mamma och bror. Tyvärr är jag inte den enda; många av mina bekanta har t.o.m mistat någon förälder till döden, skilsmässor har slutat med att ena föräldern känns som en främling osv. Så jag får väl ändå skatta mig lycklig att jag ännu har både far och mor i livet.

Dock har detta ändå tärt på mig hårt, kanske för att jag aldrig riktigt fått uppleva att ha far- och morföräldrar. Jag har endast träffat min mormor, och hon bodde närmare 500km bort. "Farmors plättar", "morfars-tofflor" och liknande uttryck har jag aldrig förstått, även om mommos bulla var det godaste jag satt mina tänder i.
Dessa karaktärer har mina mostrar och min morbror fått uppfylla istället, och därför var det en sann sorgens dag när vi fick beskedet att mosters begravning snart skulle äga rum. Detta hände för ett par år sen, men ändå känner jag mig oförstående gentemot allting. Varför verkar hela min släkt vara attraktiv för sjukdomar? Vi har cancer, hjärtattacker, demensjukdomar, hjärt- och kärlsjukdomar, blodproppar, alkoholism, benskörhet, diabetes, kallbrand och njursvikt för att nämnda de FÅ jag känner till och vet vad de innebär. Varför ska alla de jag känner ens lite kärlek och ödmjukhet gentemot ryckas bort, en efter en? Varför kan inte en enda få ett leva sunt och friskt liv utan att det ska kännas som om jag redan nu borde köpa passande kläder till nästa begravning? Borde jag bli läkare eller forskare för att kunna hjälpa mina nära och kära? Måste jag faktiskt besöka alla mina släktingar på sjukhus istället för på en släktmiddag eller hemma hos dem?

Ja, jag blir trött på allt detta, men ändå känner jag mig lite bättre när jag får skriva av mig lite. Säkert finns det några av er som tror jag vill få uppmärksamhet och tröst av dessa blogginlägg, men jag skriver nog detta för min egen skull. Jag väljer bara att låta andra läsa det.




Kom ihåg att kommentera,
rösta på min poll och visa
dina reaktioner för
mitt inlägg där nere ;)

Facebooksidan - Gå in och gilla :)



1 kommentar:

  1. Livi e orättvis kan man bara sejj!! :/

    SvaraRadera

Lämna en kommentar!