Jag hatar att behöva åka till ett främmande ställe där du inte hör hemma för att umgås med dig.
Jag hatar att hålla dig i handen när du inte klämmer tillbaks.
Jag hatar att alla dina vänner och bekanta inte kan ringa dig eller prata om era minnen tillsammans, för jag vet hur mycket alla betyder för dig.
Jag hatar att krama dig och inte få någon kram tillbaka eller ens en hand på ryggen.
Jag hatar att prata med dig för du svarar aldrig.
Jag hatar att kalla dig pappa när du inte ändå vet vem jag är.
Jag hatar att du inte längre säger någonting alls.
Jag hatar att se på dig och minnas allt jag gjort fel och hur arg och elak jag var mot dig när du ännu bodde hemma.
Jag hatar att inte kunna säga förlåt, tack eller jag älskar dig.
Jag hatar att du inte drar dina dåliga pappa-skämt eller dina allt för olämpliga vitser bland folk.
Jag hatar att du inte sitter i soffan på kvällarna och byter kanal till något tråkigt program om motorer eller historia när jag vill se på annat.
Jag hatar att du inte längre är den mest intelligenta och smarta person jag känner med lösningar på alla problem.
Jag hatar att det enda du gör som visar någon sorts medvetenhet är om du råkar se mig i ögonen. Men det enda jag ser i dina ögon är förvirring och rädsla, men jag kan inte göra något och jag kan inte hjälpa dig på något sätt och mitt hjärta brister i tusen bitar även om jag vet att en blick är allt jag kommer att få av dig.
Jag är så jävla, satans, förbannat arg för att jag aldrig kommer att kunna berätta för dig hur mycket jag älskar dig och hur mycket jag saknar dig varje sekund, varje dag och jag önskar att du kunde vara med på min examen, mitt bröllop, mina barns dop och alla mina kommande födelsedagar och säga hur stolt du är över mig och jag hatar, hatar, HATAR att du inte kan trösta mig ikväll för jag behöver dig och klarar mig absolut inte utan dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Lämna en kommentar!