Depression

Hej alla ni!
Nu har jag äntligen tagit mig i kragen och skrivit ett inlägg om något som berör mig starkt. Jag insåg att de flesta inläggen mest handlat om hur tråkig min vardag är eller hur lite jag har att skriva om, så jag tänkte att jag gör en U-sväng och tar tag i ett ämne som väcker åsikter och blåser liv i min blogg!
Jag har länge funderat på att skriva ett blogginlägg om detta, men jag har varit ganska rädd för responsen som kan komma från en sådan här sak. Depression är ett väldigt känsligt ämne för berörda, vilket jag kommer nämna många gånger, och det är ganska svårt att få fram det man vill ha sagt på ett lika finkänsligt sätt. Jag hoppas att ni läser hela inlägget, och för säkerhets skull säger jag redan nu att jag inte menar att såra någon, jag har ingen i åtanke när jag skriver, om det nu skulle råka vara någon som tar illa upp. Men jag ber om ursäkt i såna fall.
Jag kommer inte att fördjupa mig i själva anledningarna till depressionen, då det finns otaliga faktorer som bidrar till sjukdomen såsom t.ex. familjeproblem, samtidigt som det finns människor som helt enkelt bara mår dåligt utan någon till synes anledning. Jag tänker heller inte behandla sådana aspekter och former av sjukdomen som jag själv anser att jag inte har någon relation till.

Jag skriver detta som ett sorts bevis på att det blir bättre, men också som en påminnelse för mig själv att inte låta sjukdomen ta över igen.
Jag lägger även stor tyngd på att jag inte skriver detta för att få uppmärksamhet eller liknande, utan jag skriver som jag gör i ett försök att lyfta fram det faktum att jag själv lider av depression. Detta gör jag för att jag själv ogillar när folk påstår att de "vet hur det känns" när de uppenbarligen aldrig gått igenom samma saker.
Jag hoppas även att ni lämnar en kommentar om era åsikter, synpunkter, om ni tycker att jag glömt något osv., jag tar förstås hemskt gärna emot  all respons jag kan få. Som vanligt kan ni alltid vara anonyma när ni kommenterar här på bloggen, och jag ser fram emot att se vad ni tycker om dessa lite mer allvarliga ämnena!
Jag önskar er en rolig lässtund, och hoppas på att det väcker några tankar om ämnet och kanske hjälper någon!




Detta inlägg kommer att handla om depression, men jag vill först berätta om mina diagnoser, erfarenheter osv. Detta kan, i dagens internet-samhälle, anses som "attention whoring", men jag lovar er att så är inte fallet. Jag vill dessutom, genom att berätta om mig själv, klargöra att jag vet vad jag pratar om, och inte bara tror mig veta.

Jag ger också en trigger warning för de känsliga; jag vill inte skylta med mina problem och jag vill inte vara "värre" än dig, och jag uppmuntrar dig att direkt ta kontakt och prata med någon du litar på om du känner att du vill skada dig själv på ett eller annat sätt. 

Depression är en sjukdom som är väldigt känslig och svår att ta fram i en diskussion, men jag tycker att det är en viktig sak att kunna prata om, åtminstone med bekanta. Allt fler undviker att söka hjälp för sina symptom, vilket är hemskt och sorgligt.

Själv har jag varit diagnostiserad som svårt deprimerad med självskadebeteende/självmordstankar sedan jag var ca. 9 år. Jag har också medelsvåra sömnproblem, panikattacker i hotade situationer och bland mycket folk, de senaste sedan ett par år tillbaks. Jag har testat många olika mediciner, men just nu använder jag två dagliga mediciner + en som jag tar direkt vid panikkänsla. Exakt vad de är till för, doser, namn osv håller jag för mig själv. Jag har ett par fysiska symptom när depressionen är som värst, vilket brukar ske i perioder speciellt under de mörkare årstiderna, men också om jag glömmer/skiter i att ta min medicin i ett par dagar. Dessa symptom visar sig (för mig) som dimmig/gråskalig syn, att allting låter sådär "under vatten" (svårt att förklara ljud, hihi...), en känsla av att jag drömmer eller stark overklighetskänsla.

Depression är något jag anser har alldeles för liten vikt i diskussioner om samhällsproblem. Detta är väldigt sorgligt, eftersom allt fler människor, unga som gamla, har depressionssymptom. Många av dessa vågar inte fråga om hjälp, och problemet blir mer och mer allvarligt. Resultatet kan bli svår depression, självskadebeteende, psykotisk sjukdom, eller i det allra värsta fallet; självmord.

En anledning att jag skriver detta är just självmord. I min bekantskapskrets har det skett ett alldeles för stort antal självmord de senaste åren, och då jag själv haft självmordstankar en stor del av mitt liv blir det väldigt personligt. Den stora frågan är, för de flesta, varför självmord? Ett allmänt svar på den frågan är oupptäckt, och därmed obehandlad, svår depression. Det kan kanske t.o.m. handla om hastigt avslutad behandling, fel behandling eller fel diagnos.

Jag tror många håller med mig när jag säger att allt fler personer verkar tro att depression är något man ska vara hemlighetsfull över, och helst ska man skämmas om man är deprimerad. Detta har jag sett mest hos medelålders och äldre människor, ofta män. De drar sig ifrån att fråga om hjälp, och intalar sig att det blir bättre om en månad eller två. Denna inställning om att det är något att skämmas över om man är deprimerad eller tar medicin för depression är helt fel, och det borde bli mer acceptabelt att fråga om hjälp och berätta om sin mentala hälsa.

Dessutom har jag märkt att läkare och mentalvårdare hellre skriver ut piller i massor än försöker reda ut problem och prata om det. Själv har jag vid flera tillfällen tagit kontakt till mentalvårdsbyrån, fått anti-depressiva, och sedan glömts bort. Till råga på allt har jag även märkt att personer med mindre depressioner knaprar piller i flera år, eftersom läkaren skrivit ut pillren åt dem och de vet inte när eller hur de skall sluta ta dem.

Ett annat problem är unga som stolt skyltar med sina problem, skryter om hur deprimerade de är samt gärna visar upp sina ärr eller delar med sig om detaljer i sitt självskadebeteende, i tron att det är häftigt eller coolt. Jag är väldigt positiv med tanken att berätta för nära och kära hur man mår så att de vet om saken, men att låtsas må dåligt eller överdriva för att på något sätt få bekräftelse är fel gentemot de som faktiskt mår riktigt dåligt. Jag själv har berättat åt skolan, arbetsplats och nära vänner om min mentala situation så att de vet hur de skall handskas med mig, detta alltså med mening att upplysa dem om min situation, både för mitt eget och deras bästa med tanke på våra enskilda förhållanden. Dock anser jag att vi som har skadat oss själva vid en tidpunkt, eller kanske fortfarande gör det, kan bli lockade att självskada med alla dessa "triggers" runtomkring oss.*

*Insåg nyss att detta stycke kan tolkas som att jag har det värre än andra eller att andras problem inte räknas, men jag menar helt enkelt att jag inte gillar när folk överdriver sina problem, eller till och med ljuger, endast för en reaktion eller för att få uppmärksamhet.

Ett av de största problemen, både med fysisk och psykisk hälsa, är den otroliga stressen vi alla tvingas leva med. Jobb, skola, ekonomi och privatliv är ett enda stort moln av förtvivlan, och ibland märker vi inte ens själva att vi mår dåligt.Vi har alla en stor prestationsångest, både från oss själva och från skola, jobb, vänner och familj. Stress är ett stort problem och vi har alla svårt att hantera den. Därför tror jag att många väljer att klandra sig själva när de inte presterar så som de vill, och deras självförtroende lider.

Nu när vi har funderat på alla dessa problem med mental hälsa och samhällets åsikter, så är det bara lösningen som fattas. Förslag finns det många av; uppföljda psykologbesök på arbetsplats och skola, reklam, upplysningar och förläsningar för allmänheten om psykisk ohälsa osv., men allt sådant kostar pengar, och då blir det genast mycket svårare att genomföra. 

Ett enkelt sätt är att stanna upp i din vardag, prata med ditt barn/din förälder/din kollega/make/maka, och fråga hur de har det. Erbjud din hjälp, kontakta mentalvården, ring en hjälplinje eller bara visa att du finns om de vill prata. Jag tror att de flesta som mår dåligt upplever att ingen vill lyssna eller hjälpa dem, och de flesta skulle nog må bättre om de kände att det finns någon i deras liv som de har förtroende för.

Kanske du själv känner att du behöver hjälp? Kanske du har andra problem som tynger ner dig; alkoholproblem, narkotikaproblem, våld i hemmet, för mycket stress med skolan/jobbet, mobbning, självskadebeteende, sömnproblem osv. Eller kanske du helt enkelt inte mår så bra, helt utan anledning?

Då tycker jag att du ska fundera på om du har någon bekant som du litar på, din förälder, ditt barn, en kollega, vän, eller make/maka och försöka prata med dem. Du ska också kontakta en mentalvårdsbyrå eller hälsovården om du har ett större problem. Det handlar om dig och ditt eget bästa, och hur pinsamt eller onödigt det än känns att fråga om hjälp så är det inte i onödan. Du känner dig själv bäst, och ingen annan än du själv kan hjälpa dig om du mår dåligt.

Jag vet hur det är att må riktigt dåligt, och jag önskar inte det åt någon annan. För ett par år sedan nådde jag det djupaste botten, och trodde aldrig att jag skulle bli bättre eller klara av en vanlig dag med skola och jobb. Jag kände mig helt apatisk, hjälplös och rädd och under ett och ett halvt år trodde jag att detta är något jag inte kommer att klara mig ur levande.

Att vakna på morgonen och inse att mardrömmen inte börjar förrän man vaknar, att se sig omkring och önska att man bara kunde försvinna, att se sig själv i spegeln och hata varenda detalj man ser, att inte kunna umgås med vänner eller familj av rädslan att man bara är en börda, att tro att ens problem inte är värda att få hjälp med, att se på alla människor som går förbi på stan, i skolan eller på jobbet och tänka "Jag är helt jävla värdelös jämfört med varenda en", ligga vaken en hel natt och tänka "Jag lever bara för att jag är för feg för att våga dö".

I det här inlägget har jag valt att berättat öppet om mina erfarenheter i depression, även om det är så pinsamt och skämmigt så att jag rodnar i skrivande stund. Men med mina vänner, familj och arbetskolleger har jag tagit mig upp från de djupaste havsbottnen och för ett par månader sedan kändes det som att efter nästan 12 år som svårt deprimerad har jag äntligen tagit mig till ytan och kunde ta ett djupt andetag. Visst, jag sjunker tillbaka nu som då, men jag vet också hur hjälplös och rädd man känner sig när man är där på bottnen, och jag har insett att depression är verkligen inget man ska leka med och absolut inget man ska glömma eller förbise.

Så jag ber er som mår dåligt och inte får behandling att söka hjälp, för jag lovar er att resan upp tillbaks kommer bli de bästa åren i era liv. Det handlar bara om dig och ingen annan, och hur värdelös du än känner dig just nu, så ska du veta att åtminstone jag tycker att du är alldeles för värdefull för att behöva må dåligt. 

- Hoppas ni gillade mitt nya inlägg!

- Var vänliga och kommentera om ni har rubriker, ämnen eller frågor jag ska skriva om.

- Jag har även lagt till en donationsknapp här till höger som hjälper mig att hålla bloggen igång med allt vad det innebär! Just nu siktar jag på en ny URL med hjälp av donationerna.

- Länkar till bloggens fb-sida, ask.fm m.m. finns också till höger!

- Under alla inlägg finns reaktionsknappar ni kan klicka i för att visa vad ni tyckte om mitt inlägg.