fredag 3 oktober 2014

Inspiration Porn

http://youtu.be/SxrS7-I_sMQ

Har ni inte sett detta klipp, så rekommenderar jag starkt att ni lägger in det som första punkt i er Att Göra-lista!

Som kvinnan säger i klippet, så ses vi rörelsehindrade som någon sorts utdöd ras, vars sista livsgnista med största möjlighet blev släckt direkt vid kännedomen om rörelsehindret. Ni kan inte ana hur många gånger jag hört "Åh, vad du är stark!" eller "Du är en sådan förebild!" eller den gamla klassikern, "Jag beundrar dig för att du ens orkar dig upp på morgonen!". Detta borde man väl ta som en komplimang av det allra bästa slaget, men jag kan i vissa fall ta väldigt illa upp. T.ex. om jag får dessa kommentarer av en total främling; hen vet ingenting om mig, min familj eller mitt tillstånd, och tänker direkt att jag borde vara suicidal eller åtminstone djupt deprimerad över det simpla faktum att jag inte kan gå. Ett antal personer har under min livstid kommit fram till mig och rent ut frågat "Vad har du för fel?", som att något gick snett och nu sitter jag här i min lilla kärra i all evighet. Detta lutar för mig mer mot en fördom än en komplimang; Att jag är en stark och modig människa som orkar stiga upp på morgonen och ta mig till jobb/skola, trots att jag sitter i rullstol. Vad får en okänd människa att automatiskt anta att jag mår dåligt över att jag inte kan gå, och att de måste påminna mig om hur värdefull jag är?

Nej men uttrycket "Inspiration Porn", eller "Inspirationsporr" på svenska,  är något som fastnat i mitt huvud ända sedan jag såg den där videon. Vi är ett sorts bevis på ordspråket "De finns de som har det värre" och ger dig inspiration och motivation i ditt eget liv. Jag har aldrig sett mig själv som "handikappad" eller rörelsehindrad; Jag känner mig mycket mer kompetent och kapabel än jag någonsin skulle ha kunnat vara om jag var "frisk". Från barnsben har jag iakttagit människor och deras kroppspråk, läst hundratals böcker, grubblat och funderat på himmel och jord och allt däremellan, endast för att jag kunde. Jag hade all tid i världen till detta som liten, eftersom jag inte fick cykla upp till byn med de andra ungarna eller hoppa hage på rasterna. Jag satt ofta och grubblade, funderade, och drog mina egna slutsatser om diverse problem och tankar som små barn har. Jag fick lära mig redan som barn att jag var annorlunda; Inget annat barn åkte till Helsingfors med tåg på operationer hela tiden och ingen annan bröt sina ben med jämna mellanrum och ingen annan hade operationsärr på benen. Jag minns inte att jag tyckte det var konstigt att jag gjorde såna saker, jag accepterade min sjukdom som en del av mig. Men det gjorde ingen annan. 
De enda gånger jag någonsin känt mig rörelsehindrad är när någon annan försökt berätta för mig vad jag kan och inte kan. När jag inte slapp in på alla de skolor jag sökt till p.g.a min sjukdom, när jag inte fått jobb för att jag sitter i rullstol, när någon hela tiden frågar om jag behöver hjälp, när någon frågar om jag faktiskt klarar något helt själv etc. Människor har blivit förundrade över att jag kan gå på toa ensam, att jag klarar av att handla själv, att jag kan dammsuga ett golv. Folk tar sig rätten att fråga de mest konstiga (och smått roliga) frågor om mitt privatliv bara för att jag inte kan gå; varför är jag i rullstol när jag kan stå upp, hur jag gör när jag duschar, om jag har en säng som jag sover i eller om jag sover i rullstolen, jag har t.o.m. blivit frågad hur det går till när och om jag har sex.
Men dessa "privatpersoner" är ju inte de enda. Lärare har frågat om jag behöver toaletthjälp eller om jag kan använda datorn själv på lektionen eller om jag måste ha hjälp att skriva och anteckna. På våra årskontroller kan det finnas många läkare, ibland läkarstuderande, på plats, endast för att titta och känna lite. Eftersom Osteogenesis Imperfecta är så sällsynt (0,0006% av jordens befolkning) vill de alla se hur vi ser ut och hur vi lever våra liv, eftersom det är långt ifrån alla läkare som någonsin sett ett OI-fall. Man kanske borde känna sig väldigt speciell och unik i dessa situationer, men ibland blir man bara trött på att vara så jävla speciell. 

Mitt enda mål i livet är att själv få bestämma vad jag kan och inte kan göra. Jag kan inte hoppa hopprep, jag kan inte springa ett maraton, jag kan inte åka skridskor. Men jag kan skriva och läsa bättre än många andra, jag kan hålla en djup diskussion och berätta mina åsikter, jag kan hjälpa andra, och jag kan bestämma över mig själv. Visst, jag kanske inte kan hänga upp gardiner i mitt framtida hem, kanske jag behöver hjälp i butiken om något är för högt uppe i hyllorna, men jag är inte en okapabel människa på något sätt. Jag kanske har många andra problem och bekymmer, men folk glömmer ofta att, enligt mig själv, är min rullstol och min sjukdom mitt minsta problem.



Min anledning till detta inlägg är som följer; Min sjukdom och min rullstol verkar hindra andra mer än mig själv. Jag tvingas hela tiden bevisa mig själv som kapabel, jag måste anstränga mig för att bli sedd som normal och jag känner mig ständigt tvingad att prestera tillräckligt bra för att visa att jag bara är en av er andra. Jag är inte bättre och absolut inte sämre än andra för att jag inte kan gå. Folk tycker synd om mig, vilket jag inte gillar. Folk är nyfikna på hur jag gör vanliga saker som att gå på toa, folk frågar om jag behöver hjälp eller ger mig komplimanger som deras "Dagens goda gärning". 
Jag önskar inget annat i världen än att du ser mig precis så som jag ser dig; en vanlig människa. Någon som kan, någon som vill, och någon som behövs. 


Mitt enda hinder är jag själv, och det hindret har jag kommit över för länge sedan.







- Aurora, 02.09.-14




- Hoppas ni gillade mitt nya inlägg!
- Var vänliga och kommentera om ni har rubriker, ämnen eller frågor jag ska skriva om.
- Jag har även lagt till en donationsknapp här till höger som hjälper mig att hålla bloggen igång med allt vad det innebär! Just nu siktar jag på en ny URL med hjälp av donationerna.
- Länkar till bloggens fb-sida, ask.fm m.m. finns också till höger!
- Under alla inlägg finns reaktionsknappar ni kan klicka i för att visa vad ni tyckte om mitt inlägg.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Lämna en kommentar!