lördag 9 maj 2015

Hur ska man behandla en person i rullstol?

Detta inlägg är något jag har plockat och ordnat i mitt huvud en lång stund, försökt få det tydligt och förklarat på ett sådant sätt att alla förstår. Detta inlägg har jag riktat åt assistenter, biträden, personal på sjukhus och åldringshem, andra som arbetar med rullstolsburna samt "civila" personer.
En sak att notera är att allt detta är individuellt, så om ni själva sitter i rullstol, KOMMENTERA! Håller ni med? Har ni varit i liknande situationer? Har jag fått något om bakfoten? Har ni egna åsikter att berätta åt allmänheten? Berätta!

Hej på dig!

Det har i min bekantskapskrets på senaste tiden diskuterats mycket om hur folk hälsar på både mig och min bror. Många sätter sig ner på huk som om de pratar med ett barn, och det kan uppfattas som respektlöst, diskriminerande eller nedvärderande. Jag ser gärna att ni står vanligt, pratar vanligt och helt enkelt beter er som att jag är en vanlig, vuxen människa. Om ni inte hör mig så får ni självklart böja er lite närmare eller fråga på nytt, men sätt er helst inte på huk. 

Ska jag skutta dig? 

Jag tror inte det finns ett sätt att förklara hur obehagligt det är när en okänd, otränad människa försöker knuffa mig, vare sig det är på ett plant golv eller uppför en ramp. Jag måste ha en assistent eller vän jag litar fullt och heligt på för att jag ska känna mig trygg när de knuffar mig. Det är ingen skillnad om jag känt dig en dag eller 10 år, kan du inte ta det försiktigt och förstå hur jag och min rullstol funkar så får du inte knuffa mig. Speciellt inte i en ramp, för dem är jag redan rädd för från början eftersom många är dåligt planerade, mycket gamla och ofunktionella. Och för guds skull; TAR DET EMOT, KNUFFA INTE HÅRDARE!! Jag kan inte räkna hur många personer som försökt knuffa mig mot en kant eller på en grusplan och nästan gjort så jag ramlat ur rullstolen. Du fortsätter väl inte gasa en bil om du kört i en vägg, eller hur? Nej, du backar och tar en annan väg.

Ska jag hjälpa/behöver du hjälp?

Detta hänger ihop med den förra, men jag vill ändå lägga tyngd på detta eftersom det händer onödigt ofta. Bl.a okända människor i matbutiker eller andra affärer frågar ofta detta, och jag förstår att de vill hjälpa och det är mycket snällt av dem att tänka på mig. Men om jag svarar "Nej tack, det går bra!", så betyder det att du INTE får ta i min rullstol och börja knuffa! Du får väldigt gärna bära min korg, ta ner någon vara som står högt uppe eller hjälpa mig packa i matväskorna, men börja inte knuffa mig utan tillåtelse. Samma sak händer ibland om jag rullar förbi på en gata, skulle jag inte klara mig själv skulle jag väl ha med mig en assistent? Det är väldigt obehagligt när en okänd människa blir halvt våldsam när de inte får hjälpa mig.

Ska jag backa upp här?

Detta är också väldigt individuellt, men jag personligen gillar det inte. Jag har inget säkerhetsbälte i min rullstol för jag tycker personligen det är obekvämt, fult och hindrar mig när jag ska flytta mig. Alltså finns det en stor chans att jag ramlar ur och bryter armar eller ben, för jag sitter inte fast i rullstolen. För att inte tala om hur obekvämt det är i ryggen och när jag måste stå på mina ben för att hålla rumpan kvar i rullstolen. Jag har märkt att många som har hand om åldringar, dementa eller förståndshandikappade gör detta vid trottoarkanter eller trösklar, och det svider i mig när jag inser att de kanske inte kan försvara sig eller berätta vad som känns och inte känns bra. Så snälla ni som jobbar med rullstolsburna, försök att ALLTID skutta framåt! Är det omöjligt, så försök åtminstone att inte knycka! Då känns det som att ni riktigt anstränger er för att skaka mig ur rullstolen! En annan sak är när folk vill dra upp mig baklänges för trappor. Detta hände en gång vid en biosalong, och jag har sedan dess aldrig besökt stället igen eftersom det var det obehagligaste jag varit med om. Tänk er en totalt okänd människa som varken visar intresse för mina högljudda protester eller vet om min sjukdom som bestämmer sig för att ta tag i min rullstol, vinka mig i liggande ställning och dra mig baklänges uppför en ganska så lång trappa. Detta var i en biosalong där jag för det första hur bra som helst nöjt mig med att sitta på första raden, och för det andra visste om deras ramper de har i förrådet. Så än en gång, om jag protesterar eller tackar nej, SLUTA.

"Stödhjul" 

Jag kallar dem stödhjul, jag vet inte vad de heter rent tekniskt. Det är de små utåtstående hjulen bakom rullstolen som gör att jag inte ska falla bakåt om jag ska uppför en tröskel eller liknande. Dessa är väldigt viktiga för mig, och jag förlitar hela min balans på dem. Många som försökt hjälpa mig lägger dock hela sin egen och min tyngd på dem, och det känns som att den bryts av eller viker sig. Måste den vikas in pga en väldigt hög tröskel eller liknande, kom ihåg att vika ut den igen! Jag har ramlat bakåt ett par gånger när någon glömt att vika ut dem igen. 

Ska vi lyfta dig?

Jag har själv en ganska stor fobi för detta. Jag har svårt att lita på folk, och jag litar verkligen inte på att de vet vilka delar på min rullstol som inte sitter fast och vilka delar som kan lossna. Jag vet inte om det beror på min sjukdom och vad som skulle hända om de tappar mig eller mister greppet, eller om jag är rädd för att de inte ska orka hela vägen upp eller ner. Hur som helst, detta är väldigt tabu och personligen tillåter jag det inte, varken med eller utan rullstol. Plus att det för mig känns förnedrande, samma som när jag tvingades krypa på alla fyra för att slippa in någonstans när vi var på resa från skolan.

Olika terränger

Detta beror självklart på rullstolen, men är ändå värt att ta upp. Grus, sand och gräs är svåra att manövrera, och det är ofattbart lätt att tippa framåt och ramla. Här går det att vända om och backa, även om sand eller stränder är nästintill omöjligt. Ställen som klippor, berg, kullerstenar eller annan stenterräng är ofta mycket ojämna och hoppiga, och jag undviker dem helst. Lera är också ganska omöjligt, beroende på hur djupt det är. Lera följer också med in i huset och är lite jobbigt. Snö är, för mig och min rullstol, djävulens påhitt och jag undviker utomhusvistelse så långt som det är möjligt på vintern. Flera av mina assistenter och kompisar kan nog hålla med om att snö är något av det värsta, både för mig och dem. Redan 5cm med snö är grymt tungt och jag klarar mig inte själv, så på vintern känns det nästan som att jag mister min självständighet.
Så ska du knuffa någon i svära terränger; backa gärna försiktigt och var uppmärksam på den rörelsehindrade och hur de mår.

Förutfattade meningar

Det finns tyvärr sådana som tror att jag är förståndshandikappad eller bara lite extra korkad för att jag inte kan gå. Det finns människor som kommit fram till mig och börjar prata bebisspråk med mig eller helt enkelt inte över huvudtaget pratat med mig, utan med min assistent, kompis eller mamma. Jag menar förstås ingenting elakt med detta, men jag vill helst inte behandlas som något jag inte är. Samma sak gäller när någon vill hjälpa; fråga alltid först, och lyssna på mitt svar. 

Hur? Vad? När? Vem?

Jag tror inte jag är ensam när jag säger att man ibland får väldigt roliga frågor om man sitter i rullstol. Vad hände? Hur gör du när du duschar? Känner du *någon annan person i rullstol*? Hur klär du på dig?
Oftast så är dessa frågor lite roliga och man tycker kanske i början att de borde räkna ut några detaljer själv, men jag anser att det alltid är bättre att fråga än att lämna ovetandes. Men dessa är de allra vanligaste frågorna, och svaren är Osteogenesis Imperfecta, jag sitter på en duschpall, nej det gör jag troligen inte och ett ben i gången.

Hur går det? Nå, det rullar på.

Jo, jag skojar ofta om min rullstol och mitt rörelsehinder, likaså mina vänner, så ni behöver inte börja rodna och stirra i marken om ni råkar svara på min fråga som i rubriken eller kläcker ur er något ni kanske misstänker är opassande. För några veckor sedan satte sig en bekant till familjen ner och sa efter en stund "nej, jag skulle inte ha suttit ner ner alls för nu kommer jag mig inte upp igen!" varpå jag svarade "jag vet vad du menar, jag satte mig ner för 12 år sedan och har ännu inte stigit upp". Han skämdes nog, trots att jag och min bror båda skrattade glatt åt mitt snabba svar. Så ni ska inte skämmas eller bli obekväma, för vi skojar själva om det mest hela tiden! Det är förstås skillnad på ett skämt och ren elakhet, men än har jag inte hört något skämt som jag tagit åt mig av.





- Hoppas ni gillade mitt nya inlägg!
- Var vänliga och kommentera om ni har rubriker, ämnen eller frågor jag ska skriva om.
- Jag har även lagt till en donationsknapp här till höger som hjälper mig att hålla bloggen igång med allt vad det innebär! Just nu siktar jag på en ny URL med hjälp av donationerna.
- Länkar till bloggens fb-sida, ask.fm m.m. finns också till höger!
- Under alla inlägg finns reaktionsknappar ni kan klicka i för att visa vad ni tyckte om mitt inlägg.




4 kommentarer:

  1. Tack för ett bra och intressant inlägg!

    Första gången jag satt i rullstol var för ca ett halvår sedan då jag hade tagit ryggmärgsvätska och inte fick röra mig. Andra gången var nu nyligen då jag hade foten i paket. Då har jag alltså inte varit i rullstol hela tiden, utan använt den på sjukhuset och någon av lånerullstolarna som finns i butiken.

    Det jag ändå märkte var att människor är kallblodiga varelser. Ingen bryr sig fast man kommer farande med rullstol, ingen skillnad om jag själv rullar fram eller om någon kör mig. Ingen väjer eller ens uppmärksammar en. Alla är så inne i sina egna världar.

    Vi hade stora problem här senast för en månad sedan då jag och sambon storhandlade en fredag eftermiddag. Folk ser ju mest irriterade ut! Då såg de ju klart och tydligt vilken skada jag har då foten är i paket och jag har kryckorna i famnen. De flesta såg mest irriterade ut där i trängseln.

    Det här är ju något som jag lärt mig mycket av; ge plats och sluta vara så självcentrerad!

    Hur har du upplevt det här?

    SvaraRadera
  2. Wow, jag har märkt den totala motsatsen! Jag bor ju på ett ganska litet ställe med få invånare. Här lämnar folk och stirra, eller börjar flytta sig direkt de ser mig. Det gör mig ganska obekväm ibland; som att jag själv är i vägen eller stör de andra i butiken med min blotta närvaro. Visst finns de dem som inte märker eller ser mig och jag får sakta lirka mig förbi eller harkla mig lite extra högljutt för att komma mig runt, men för det mesta känner jag mig lite som jesus i affären då alla snabbt drar sig undan, ställer sig på rad och stirrar häpet när jag kommer rullandes.

    SvaraRadera
  3. Tack för ett väldigt informativt inlägg som alla borde läsa. Har bara en kort tid i mitt liv varit nödd till att ta rullstol till hjälp när jag bröt benet och inte orkade långa stunder hoppa omkring med kryckor. Men något som gjorde mig rosenrasande vare sig jag i affären satt i rullstol eller hoppade fram på kryckor var vuxna människor som stirrar, vänder sig om och helt utan att skämmas det minsta stod och stirrade uppifrån ner på en. Slutade i 95% av fallen med att jag fräste av dem, jag har brutit benet, men vad är din fel? Tappad i golvet som nyfödd och mist allt vanligt folkvett?

    Och sen de andra, människor som ser att man kommer hoppande på kryckor. Benet i luften men inte i misstag heller kan hjälpa till med att öppna dörren. Utan står och ser intresserat på för att sen fråga vad har hänt med dig?

    Aldrig har jag före min olycka haft något behov av att stirra på folk, vare sig de hoppar på kryckor/sitter i rullstol/klädda i mitt tycke kanske speciellt/är otroligt vackra etc. Däremot försöker jag vanligtvis le mot människor som ser vänliga ut. Och dessutom är jag uppfostrad till att man håller upp dörrar åt människor som kommer efter mig eller mot mig om jag är den som kommer först till dörren. Kommer någon med rullstol eller barnvagn, en äldre person så väntar man och håller upp dörren. Det är faktiskt varken svårt eller tidskrävande.

    Och i butiken, kör inte era shoppingvagnar nära någon i rullstol eller med kryckor. Det var jag jämt rädd för. Man vill inte ha fler skador.

    SvaraRadera

Lämna en kommentar!