Sorg

Att leva med sorg är något som vi alla måste göra, varje människa på jorden. Ingen är någonsin ensam i sitt sorgearbete, även om det känns som att man skjutits iväg upp i rymden. Helt ensam, i ett oändligt mörker.

Något vi måste minnas är att även om vi delar sorgen, är aldrig förlusten den samma. 1000 människor kan sörja samma människa, men deras relation till människan är helt och hållet individuellt. Jag minns inte pappa så som mamma och Alexander minns honom, så även om vi sörjer samma människa så känns det helt annorlunda för oss allihop.

Ordet sorg innehåller så otroligt mycket. Åtminstone jag var inte alls beredd på allt vad det innebär. Det tog många, många veckor innan jag ens förstod vad som hänt, inte ens under begravningen kunde jag förstå. Jag grät och sörjde, men nu i efterhand har jag förstått att det var för alla andra jag grät; jag sörjde med er som förlorat en vän, en man, en släkting. Jag hade ännu inte accepterat vad som hänt, så jag sörjde er förlust istället. 

Jag inser att mitt sorgearbete har bara börjat, och tänker låta varje del komma när den vill. Jag kan varken skynda på eller avsluta sorgen, och det vill jag nog inte heller. Hur ont det än gör och hur omöjligt det än känns ibland, så vet jag att detta är något jag måste klara mig igenom, både för pappa, för mig själv och för min familj. Hur ironiskt det än låter så är döden en naturlig del av livet som ingen kan undgå, och med död kommer sorg. Som pappa brukade säga, "De enda måsten som finns här i livet är att betala skatt och dö".

Dom större delarna i sorgen är aningen lättare att handskas med, än dom små vardagliga påminnelserna. Förnekelsen, ilskan, förhandlingen, depressionen och acceptansen vet vi om och kan ta itu med, men ingen kan förbereda oss för att en viss låt kommer i radion eller att se en viss kaffekopp i skåpet eller att känna en viss doft. En av de första påminnelserna var första gången jag hörde någon ändra tempusformerna från nutid till dåtid, alltså var/gjorde/sa istället för är/gör/säger. Av någon anledning gjorde det mig så arg att hen pratade om pappa som om han inte var där. Jag har förstått att detta är en vanlig grej, att det är många som blir arga första gången man hör någon tala om den döde i dåtid. Man vill liksom inte tillkännage att dom är borta. 

Jag vet inte riktigt i vilket stadie jag är just nu, inte vet jag heller om det har så stor betydelse i bearbetandet. Jag pratar helst inte om det, och små saker som de ovan nämnda påminnelserna känns ännu som en käftsmäll av djävulen själv. Låter kanske konstigt, men det känns som att jag inte vill tänka så mycket på det, utan låta mitt undermedvetna göra sitt tills jag är mentalt redo att ta tag i det. Liksom vad hjälper det att fundera, diskutera och älta om man inte är redo att släppa taget? 

Något många är rädda för när dom genomgår en förlust är att dom ska glömma personen. Jag har också tänkt så, och jag känner andra som gör det. För mig har det hjälpt att tänka på hur jag vill glömma smärtan, skulden och känslan av orättvisa så att jag kan plocka fram dom bra minnena. Kom ihåg; Våra nära och kära har satt sina spår i alldeles för mångas hjärtan för att kunna glömmas bort. 

Till slut vill jag ge ett personligt tack till alla som kom på begravningen eller kom hem till oss på kaffe. Jag lyssnade till allas historier och insåg att jag och min familj är inte ensam, han var inte ensam och ni är inte ensamma. Även om saknaden växer lite för varje berättelse, känns det så otroligt skönt att höra vilken bra karl han var. Det faktum att vi just då kunde sitta och skratta runt köksbordet säger mycket om hur han var! Veckorna innan begravningen skulle ha varit mycket tyngre om ni inte varit där och delat med er av era egna minnen. 

Tack för ert stöd!