Känner mig helt hängig, snuvig, ibland spyfärdig osv. Trodde jag hade feber en sväng också, men glömde mäta :P
Vi var ju då och hälsade på pappa i söndags. Då var stunden inne som vi alla varit rädda för; han visste inte vem vi var längre. Tror ingen kan förstå hur det känns att se på sin egen pappa och veta att han inte har en aning om vem du är eller varför du är där. Han kände inte ens igen mamma.
En sköterska sa att i det här stadiet av sjukdomen glömmer de nästan allt som har hänt de senaste 25 åren, så han kommer inte känna igen nästan någon förutom sina barndomskamrater. Dock visste han vem det var han pratade med idag när mamma ringde, så jag hoppas med hela mitt hjärta och min själ att det bara var en dålig dag i söndags. Jag är verkligen inte redo än..
Alla småsaker gör att jag saknar honom. Snart är det jul, och vad blir det för jul om jag inte får se på Kalle Ankas jul med pappa? Han är inte här och skär upp julskinkan. Han är inte här och tänder på raketer på nyår. Han är inte här och gör stekt potatis och fläsk med alldeles för mycket smör. Han är inte här och berättar snuskiga skämt inför mina kompisar och skämmer ut mig. Han sitter inte och rör i kaffemuggen alldeles för tidigt på morgonen, han byter inte till tråkiga vetenskapsprogram på teve när jag vill se dokusåpor, han lägger inte upp fötterna på soffbordet så mamma blir sur, det luktar inte rök som när han kom in från pannrummet, det är ingen som sjunger "suuuugar in the morning" klockan 10 på en lördagsmorgon, det är alltid bara 3 tallrikar på bordet.
Ingen vet hur det känns att inte höra "gonatt, pappas flickon", att ta en handduk från skåpet och se alla hans kläder, att se hans cologne i badrumsskåpet, när någon kallar en annan för senil även om det är ett skämt, att ingen vill sitta på hans plats vid köksbordet och hans stol har blivit bytt, att dricka energidryck och minnas hur mycket han hatade det, att se en grop mitt i smörpaketet och hur han alltid klagade att ingen kan ta smör normalt här i huset och att se mamma diska bort hans kaffemugg för sista gången. Det gör så helvetes ont och det känns som att ingen saknar honom lika mycket som jag. Det värsta är att jag vet var han finns och jag kan hälsa på hur ofta jag vill, men det är ju inte samma människa längre.
Jag vill att allt ska bli normalt, och vore tidsresor möjligt skulle jag gå 10 år bakåt och inte en jävla gång skulle jag glömma att säga hur mycket jag älskar honom och att jag vill vara hans lilla flicka och han får skämma ut mig hur mycket han vill för vem som helst för det har ingen betydelse om några år.
Blir så sur på alla jävla tonåringar idag som hatar sina föräldrar och är så sura och arga på dem hela dagarna, när ingen av dem vet hur snabbt det går att mista dem. En del mistar sina redan som barn till olyckor eller sjukdomar, en del skiljer sig och träffar inte båda föräldrarna så ofta osv. Min pappa lever ju förstås, men det är en helt annan människa och det är bara hans ansikte man känner igen. Man kan väl säga att han är levande död, hans själ dör bort lite varje dag och det är bara skalet som lämnar kvar.
Jag ville bara hälla ur mig för jag kände mig så 'fed up' av allt och så tyckte jag väl att ni kanske ville veta lite hur han mår osv.
Kom ihåg att kommentera,
rösta på min poll och visa
dina reaktioner för
mitt inlägg där nere ;)
Facebooksidan - Gå in och gilla :)
Ååh fik verkligen tåra i ögona. Fast ja int känder papp din å alder har träffa a så känder man äntå en gnutta saknad tå man läser deher. Stay strong <3
SvaraRaderasäger sama sak som Jonna, finns föör de fast int he allti märks,
SvaraRaderamen du ska veta att ja gör he! <3
Naaw höödu, tå ja lääst igenom dähär nu blejv ja tårögd, ha kanski int sagt ått de men ja saknar nou papp din ! :) Speciellt tå du skreiv att han drar snuskskämten, voi va man önskar man sku få uppleva tem minnen igen! <3
SvaraRaderaSänder en tanke till er alla! Hoppas allt ordnar sig på bästa vis. H. Madeleine Karf
SvaraRaderaTack allihop! Blir så glad :)
SvaraRadera