För mig krävs ganska mycket för att få kallas min riktiga vän. Dock är jag ganska petig, och har just nu flera bästa vänner (som jag älskar, så tro inte att jag inte värdesätter er allihop!) medan jag tilldelar diplomet för Riktig Vän till väldigt få. Hittills anser jag mig endast ha haft en enda riktig vän, men tyvärr skildes våra vägar åt ganska snart pga flytt, men året vi hade ihop var det bästa i mitt liv.
För att få kallas min Riktiga Vän, ska man;
- Inte låta en enda hemlighet glida iväg, din pålitlighet gled iväg lika snabbt.
- Verkligen finnas där, inte bara säga så för att sedan bevisa motsatsen.
- Var där för mig. Låta mig ringa dig mitt i natten, utan att få skuldkänslor för det, och prata om jag så behöver. Har förstås haft många kompisar som har sagt att jag får göra det, men skulle ändå aldrig göra det eftersom jag skulle få dåligt samvete för att ha väckt dem, eller så stänger de bara av telefonen.
- Inga onödiga gräl. Såna har jag allt för ofta och med flera, och sådant är jag trött på.
- Säg inte sådant som kan såra mig, för även om du skojar eller skämtar så är det inte riktigt så roligt som du tror att det är.
- Du ska känna mig tillräckligt bra för att veta vad som sårar mig, och undvika det.
- Låt mig skämma bort dig, jag gillar att ta hand om människor och mår du dåligt så gör jag det också.
- Behöver jag något, hjälp mig.
- Lånar du något av mig, vill jag ha tillbaka det om jag inte sagt något annat.
- Din pojkvän behöver inte alltid komma i första hand.
- Ge mig inte bortförklaringar, och gör inte mig till den skyldiga om det är du som har gjort fel. Förstås ska vi inte alls bråka i första hand.
- Helt enkel; behandla mig som jag behandlar dig.
Jag anser mig vara en Riktig Vän. Jag kan, med ganska stor säkerhet, säga att (mot de som fötjänat det) har jag hållit denna lista till punkt och pricka (rätta mig om jag har fel), men känner att jag ofta får mindre än hälften tillbaks. Jag har gjort många galna saker för vänskapens skull.. Ett litet exempel är att jag har åkt till en vän sent på kvällen (innan skolavslutningen skulle jag vilja minnas?) för att trösta en vän. Hon behövde inte ens förklara vad som var fel, jag beställde en taxi och åkte dit. Sedan satt jag där tills hon var redo att prata och försökte reda ut saker och ting.
En vana jag har är att alldeles för tidigt börja lita på folk, och nu som då blir jag "dissad" eller blåst av mina vänner. Dock är jag ganska säker på att de inte vet om det, eftersom jag skulle känna mig för hemsk om jag berättade för dem, för att inte tala om vilket bråk det skulle bli. Viktigare hemligheter har jag lärt mig att hålla för mig själv förrän jag vet att den nya kompisen går att lita på. Och ifall någon undrar; nej, jag kan inte säga att jag någonsin berättat en väns hemlighet för någon annan om de sagt att jag inte får, eftersom jag utav erfarenhet vet att i ett eventuellt bråk kommer mina hemligheter att spridas.
Som sagt så älskar jag alla mina bästa vänner, och ingen ska känna sig otillräcklig, men just nu har jag ingen jag kan kalla en Riktig Vän. Och det känns ju lite konstigt, eftersom jag alltid, under alla omständigheter, lägger alla andras behöv framför mina egna, för det är så jag mår bäst.
 |
| "The only way to have friends is to be one" |
Kom ihåg att kommentera,
rösta på min poll och visa
dina reaktioner för
mitt inlägg där nere ;)
Facebooksidan - Gå in och gilla :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Lämna en kommentar!